Wanker

Ja, Fredrik Ljungberg kallade alltså Patrick Ekwall för en wanker. En wanker. Det är extremt roligt. Jag vet inte historien bakom detta uttalande, och jag bryr mig faktiskt inte. Det är så roligt. På temat roliga händelser måste jag också nämna Tony Henry, brittisk operasångare, som fick äran att sjunga nationalsångerna på New Wembley innan mötet England-Kroatien i onsdags. Tony skulle i den kroatiska hymnen sjungit "Du vet, min kära, hur vi älskar dina berg". Det Henry verkligen sjöng var "Min kära, en penis och ett berg". Close enough Tony!

Charlotte Kalla

Världscuppremiär i Beitostölen, Norge. Undertecknad var naturligtvis bänkad i god tid för uppladdning. Damernas fristil över 10 kilometer. Björgen, Künzel, Steira, Saarinen, Pedersen och så Kalla. Charlotte Kalla. Att Marit Björgen skulle vinna var ingen högoddsare. Nej, men att Charlotte Kalla åker in på en tredjeplats tjugo sekunder efter unikumet Björgen och blott en sekund efter tvåan Skofterud är en mindre sensation. Det är något speciellt med världscupen i längdskidor. Kanske är det alla mellantider. Hur som, jag finner alltid mig själv i ett välbehag under dessa förmiddagar. Nu återstår att se om någon av herrarna kan matcha Kallas prestation. Marcus Hellner är enligt uppgift i fin form.

Evert Taube

Man var tretti år på den tiden, man var både glupsk och själfull. Det är den tiden då man är älskad och hatad, de giftiga pilarnas tid, då man kämpar hårt med livet, med kvinnan och med sig själv för att finna en kurs eller åtminstone komma på en bog som bär ut ur det värsta för stunden.

Är jag stor nu?

Jag tänkte att jag skulle reda ut om jag blivit stor. Trots allt så jobbar jag och gör rätt för mig. Men jag har bestämt mig att inte spekulera i det där. Så Wij går för att sova, jag och Tomas.

Snö

Idag har jag ätit, fikat och druckit gott. Först hos far och Birgit, sedan vidare till farmor och farfar. Andra söndagen i November är nämligen Fars dag. Då ska det firas. Alla fäder kan slå sig för bröstet och nöjt konstatera att deras pojkar klarade sig hela vägen. Grattis? Ha den äran? Hur som är jag mätt och belåten.

Näsblödningar

Jag fick näsblod igen. Två gånger på en dag, personligt rekord. Jag ringde till min mamma, tänkte att hon visste om näsblod kunde vara farligt. Givetvis var det ingen fara. Då mindes jag. Min syster kom hem från stallet för många år sedan. Hon hade blivit sparkad av en häst på underbenet. Mamma tittade på benet och tyckte att Systra mi nog inte behövde åka till akuten. Nej, mamma trodde att det antagligen skulle kännas bättre dagen efter. Det visade sig att Anna brutit både skenbenet och vadbenet. Således är jag litet orolig p. g. a. mina näsblödningar. Denna gång hoppas jag dämpa min oro med Percy tårar.

Näsblod

Efter ännu en natt fylld av drömmar vaknade jag med näsblod. Jaha. Jag funderade ett tag på vad som händer med mig. Tänkte att jag kanske har något slags sjukdom. När sen MacGyver började var jag åter övertygad om min goda hälsa.

Så har han anlänt

Blå ängelen här. Falken har landat. Operationen kan börja.
Härmed börjar mitt bloggäventyr. Jag har inga verkliga ambitioner med detta. I grund och botten är det antagligen ännu en kanal för mitt nästan overkliga bekräftelsebehov. Detta behov är i mitt fall kombinerat med en minst lika overklig självgodhet. Psykologiska utlåtanden om mig mottages gärna under kommentarer.
Hösten har tagit mig i sitt depressiva grepp. Jag hade goda förhoppningar om att jag i år skulle besegra hösten. Ack så fel jag hade, ty igår kom ångesten likt en käftsmäll. Jag stannade hemma från jobbet, lät skägget växa och undrade om någon någonsin verkligen tyckt om mig. Idag ser jag ljusare på livet. Jag är långt ifrån där jag varit de senaste månaderna, men på väg. De senaste månaderna har nämligen varit mycket bra på alla sätt och vis. Kalla det frihet, kärlek eller kanske nyhet. Hur som har det varit nödvändigt för mig. Att allting nu är lite oklart hör väl bara hösten till.
Det här var mitt första blogginlägg någonsin. Hur uppdateringen fortsätter återstår att se.